onsdag 25 april 2012

Snorchell 2

Trots att ringa uppskattning visas i form av kommentarer av de allra flesta av läsarna, presenteras här ytterligare iakttagelser.

Den sammetsögde unge mannen som lurade iväg oss på en snorkelresa har ytterligare en gång snärjt de annars mycket svårflirtade svenskarna. Denna gång ska vi förlusta oss vid "27 waterfalls". Samt enligt den sammetsögde mannens utsagor besöka någon typ av kaffe/kakao/tobaks plantage och få smaka på någon mystisk inhemsk dryck vid namn Mamajuana, vilken sägs vara ett afrodisiakum samt vara en blod, lever och njur renande vätska. Inte nog med det, denna dryck påstås även vara bra för matspjälkning och blodcirkulation samt bota influensa. Vi kan knappt bärga oss.

Efter att ett 15 USD inköp av "24h-internet" gjordes i söndags uppdagades att det intilliggande hotellets gratis internet räckte ända in i vårat rum, efter denna upptäckt känns semestern genast mycket mer som semester. Begränsad tillgång har varit mycket stressande.

Temperaturen här nedtecknades i tidigare iakttagelser som behaglig, under söndagen var så ej fallet. Denna hade stigit en god bit över de 30 grader Celcius  i vilka vi tidigare frodades, vilket innebar att fukten i luften nu kondenserade på våra kalla kroppar. Om det är någon av er som kommer träffa oss då vi åter befinner oss inom svea rikes gränser och som känner en viss oro över att framstå som likmask bredvid oss, kan vi lugna er med att vi mestadels ligger i skuggan med solskyddsfaktor 50 rikligt påstruken på våra lekamen. Så vi har fortfarande bara våra googlesbrännor att visa upp.Den kraftigt höjda temperaturen efterföljdes av ett tropiskt regn utan motstycke i våra tidigare upplevelser.

Under snorkelturen fick vår trogne vapendragare "GoPro" följa med. Detta var på gott och ont, hela 44 minuter film samlades in av denne. Det goda med detta är att vissa (Joakim) har en chans att komma ihåg den upplevelsen mer än två månader efter att den ägt rum. Det besvärliga med detta är att vi nu har 44 minuter film att se igenom och redigera, vi ligger fortfarande en månad efter med redigering av skidfilmer. Här kommer i alla fall lite fiskar för er njutning. Den uppmärksamme kan 02:02 in i filmen observera att någon (Joakim) frenetiskt viftar med handen, den ännu mer uppmärksamme kan skåda en liten fisk, den extra uppmärksamme kan se likheter med en kändis-fisk, Nemo, i alla fall kunde Joakim det och trodde sig således ha funnit denne. Det visar sig att arten Nemo tillhör inte huserar i dessa vatten.


Fridens liljor!

söndag 22 april 2012

Snorchell.


Vi lämnade NY med sol i sinne och nya kläder i väskorna, så pass mycket att vi köpte samt checkade in ytterligare en väska.

I alla sjörövarfilmer ser man piraterna gräva ner sina skatter i ökensand cirka 25 steg öster om en ensam palm. Detta gav oss föreställningen om att det karibiska landet Dominikanska Republiken skulle vara av liknande, torra, miljö. Det visade sig istället vara lummigt, det är fuktigt i luften och det regnar ofta (under vår vistelse blott under nätterna). Temperaturen har varit cirka 303 Kelvin (296 nattetid), juvligt med andra ord.

Härom dagen när vi anlände till stranden och förvirrade såg oss om efter solstolar såg en ung dominikansk man sin chans att lura med oss på en utflykt. Han lockade oss med vackra bilder och bra priser, vi föll som furor och under lördagen åkte vi båt till Paradise Island för att snorkla, titta på koraller och mata fiskar med bananer. Den unge mannen ville ha likvida medel av oss, men inte i den lokala valutan, pesos, nej här är det bara dollar som duger. Vi hade varken det ena eller det andra så vi gick till hotellreceptionen och frågade om vi kunde ta ut dollar där, innan vi visste ordet av så körde  Carlos (ja, han hette så) oss i en golfbil till banken 100 meter bort. Vi satt där bak i golfbilen i våra stråhattar och solglasögon med blandade känslor, vissa (Sofia) hukade generat och tyckte att det kändes lite väl "kolonialistiskt" medan andra (Joakim) tyckte det var skönt att slippa ta sig fram per apostlahästar.

Några timmar efter att vi anlänt i söndags anlände även en amerikansk släkt, ca 40 st mycket törstiga och högljudda. Så högljudda och törstiga att det är helt olidligt att vara i deras närhet. Dessa spenderar dagen med att mycket väl utnyttja den fria baren. När de är i sitt esse får ljuden de framkallar en att tänka "är det en berg-och-dal bana här?" eller "är det 20 st fulla 18-åringar?" nej, vänta, det är 40 st överförfriskade
medelålders människor i en pool. Detta är inte en överdrift, vi bevittnade till och med hur en äldre herre i cowboyhatt "moonade" bartendrarna. I övrigt bär 90% av hotellgästerna på en allt annat än marginell övervikt. Precis som på de flesta andra ställen utgör britter en stor del av gästerna, tätt följda av amerikanerna.

Även här har vi kommit att förundras över en del fenomen och det första är likt "de lustiga mössorna" som den trogne läsaren känner igen från tidigare iakttagelser i Banff. Detta fenomen är inte mössor men en typ av huvudutsmyckning likväl. Vi kan kalla det "flätor med pärlor". Semesterfirare från världens alla hörn tycks anse att då solen skiner och temperaturen närmar sig 30 grader Celcius är det "okej" att pryda sin knopp med otaliga små flätor med pärlor i ändarna. Vi finner detta besynnerligt då dessa personer inte är barn utan kvinnor och män i 50-års åldern.

Det andra fenomenet är av arten "beteende". Vi kan kalla det för "tjenis med Carlos". Här förvånas vi ständigt över hur feta amerikaner under sekunden då servitören fyller på deras vattenglas hinner rota en så djup vänskap med denne att de nästa gång de träffas känner behovet av att krama/high-fiva/kindpussa
varandra. Vi menar självklart inte att man inte ska vara trevlig, men att tro att man under sina sju dagar här gjort sådant intryck på nämnde servitör att denne tycker att det har varit särdeles underbart att få fylla upp vatten i just deras glas är lite för mycket.

Under sena eftermiddagen av dagens strandvistelse fick vi bevittna ett giftermål. Mitt bland alla tatuerade, rödhudade amerikaner hade det till turturduvornas ära byggts upp ett litet vitt tyghus där ceremonien ägde rum. Bruden skred fram i sin vita klänning och alla vi rödhudade, nybadade stirrade som aldrig förr. Huruvida giftermålet gick vägen vet vi inte då vi återvände till vår litteratur då de tagit plats i tältet. Vi hörde dock publikens jubel då brudparets löften beseglades med en kyss. Slutet gott.

Då vi har ganska många dagar kvar tillägnade sol och bad har vi (för att undgå tristess) köpt ett strandtennis-set samt en uppblåsbar madrass, vissa (Sofia) ville ha en krokodil men andra (Joakim) drog en gräns.

I morgon ska vi sola och bada igen, vad ska ni göra?

Buenos Dias! (troligtvis felstavat)

Snorkling!

Sofia chillar vid polen med en Banana Mama och "Ett utsökt universum".

Joakim chillar i en säng vid poolen. 


, 
Joakim," pool chic".

Lunch.

Strand.

Strand.

En bit av hotellets trädgård. 

torsdag 12 april 2012

Äpple

Med tydliga googles-brännor i ansiktet och slitna vinterkängor på fötterna anlände vi natten till fredagen till Staden. I Staden visade det sig vara skönt väder; sol, 15 grader och en tydlig vårkänsla hängde i luften. Körsbärsträden stodo i full blomster och duvorna kopulerade i parkerna.

För den intresserade läsaren följer nedan en lagom detaljerad redogörelse för hur dagarna hittills spenderats.

Fredag:
Frukosten inmundigades på en närliggande "diner", klassisk amerikansk inredning med klassiska amerikanska rätter på menyn. Då vi redan är amerikaniserade utgjorde inte detta en smärtsam kulturkrock, tvärtom, vi trivdes.

Denna första dag i nytt klimat tillägnades shopping, ty vi ägde endast vinterkläder. 

Då några av Joakims barndomsvänner också huserade i Staden socialiserade vi med dessa under en måltid i Williamsburg mot kvällningen. Det var en oerhört hipp restaurang med inte allt för gedigna portioner. Vi blev dock bjudna på bubbel av den torra sorten.

Lördag:
Planen var att besöka en "flea market" (loppmarknad, red. anm.), i ett av Stadens hippaste områden, denna plan gick dock i stöpet då vissa (Sofia) låg förlamad i sängen. Förlamningen var av övergående art och även denna dag spenderades med att införskaffa persedlar. Även denna afton hade vi stämt träff med ovannämnda barndomsvänner för att njuta av ett aftonmål som denna gång intogs i Koreatown, en del av Staden där koreaner huserar med tydliga evidens på att dessa är sydkoreaner. 

Söndag:
Denna dag gick tunnelbanan mot Harlem. Vi hade siktet ställt på "gospel brunch". Detta innebär att en senare, stadig frukost avnjuts ackompanjerad av gospel. Väl i Harlem visade sig att det var fler än vi som tänkt så, efter en stunds letande hittade vi dock en restaurang som kunde tillfredställa våra sinnen med genuin "soul food" såsom; cornbread, bananapudding och friterad kyckling till tonerna av, tyvärr inte gospel men soul. 

En fröjd för ögat var Harlems alla invånare som var klädda i sina allra finaste (antar vi) söndagskläder. Det var hattar i alla former och färger och lavendel-lila polyester kostymer med ton-i-ton skor. Medan vi väntade på att hungern åter skulle infinna sig tog vi en liten tur till central park då vädret inbjöd till detta, med varm luft och solsken. Middagen intogs denna kväll på ytterligare en soul food restaurang, där 98% var afroamerikaner och 90% hade minst 30 kg övervikt. Maten var utsökt.

Måndag:
Det föll sig så otroligt att inte bara Joakim hade vänner i Staden. En av Sofias klasskompisar från Chalmers vistades även hon här. Vi träffades på "vår" diner och njöt av amerikanska delikatesser så som french toast och pannkakor med sirap. En del (Sofia) hade dragit på sig några skavsår av de nya skorna så denna dag åkte vi runt i en sightseeing buss på downtown Manhattan. Turistfaktorn till trots var vi nöjda då vi på ett energieffektivt sätt visuellt kunde tillgodogöra oss stora delar av Staden. 

På kvällen fortsatte vi vår orgie i typiskt nordamerikansk spis. Vi besökte "Jackson hole burgers", en restaurang med rötter i skidorten Jackson hole. Här var portionerna stora nog att livnära en liten familj. 
Säga vad man vill om amerikaner, men göra hamburgare kan de. 

Tisdag:
Vid köp av biljett till sightseeing bussen ingick även en sightseeing båttur runt södra halvan av Manhattan. Även här var turistfaktorn hög. Båten svängde förbi Frihetsgudinnan som tydligen är en stor sevärdhet. Vi är lagom imponerade. Efter båtturen styrde vi kosan mot Brooklyns Botaniska trädgård. Vårkänslan till trots stod endast syrener och körsbärsträd i blom. Mer exotiskt var de ortodoxa judarna som utgjorde 70% av besökarna i trädgården. Fullt utsmyckade i hattar och skruvlockar vid öronen roade de sig i parken som om det inte skulle komma en morgondag.

Onsdag:
Dagen startade som vanligt med en redig frukost på vår diner och fortsatte med ett besök på "Museum of the city of New York". Vi fann utställningen om Stadens gatrutnät angenäm, men i övrigt fanns mycket kvar att önska. 

En tunnelbaneresa senare befann vi oss i Williamsburg, även benämt "hipsterville". Det är här alla unga designers, konstnärer, artister och drömmare huserar. Viljan att vara unik driver dessa unga själar till att spendera många timmar i second hand butiker för att skapa sin egna "look". Vi åkte hit likt fågelskådare för att se hipstersen visa upp sina fjädrar. Området var mycket fint, avsevärt lugnare än på Manhattan och med många trevliga second hand butiker att leta efter fynd i. 

Torsdag:
Utställningen "Bodies" har fått mycket uppmärksamhet världen över på grund av sin något makabra natur. Döda, donerade människor, isärplockade, dissikerade samt uppskurna och sedermera konserverade så att dessa kan stå i fria luften, utan att ruttna. Grundbulten i konceptet utgörs sedan av att dessa kroppar utställs till allmän beskådan. Detta föll oss i smaken och vi avlade en visit.

Ett tiotal kroppar hade efter olika dissektioner ställts ut i varierande poser. Genomgående saknades helt hud, detta för att få en inblick i hur kroppen är uppbyggd. Friska och sjuka organ och kroppsdelar visades upp i montrar runt om i lokalerna. Tyvärr fick man inte fotografera liken. Vi kan varmt rekommendera denna lärorika utställning till alla som besöker Staden.

Efter denna uppiggande förmiddag tog vi en promenad genom China town och Little Italy, det finns ingenting där att göra förutom att äta. Kineserna säljer bara skräp och grillade djur och italienarna har ingen annan kultur än sitt kök. Om man vill se en kines eller kinesisk skylt rekommenderar vi läsaren att åka till Kina istället. Då dessa båda kulturer imponerade föga på oss, åkte vi istället till New York burger company och åt hamburgare.

Sofia vid Union Square, notera byggnaden Flatiron i bakgrunden.

Sofia under körsbärsträd i Harlem.

Joakim med cornbread och banana pudding. Notera soulbandet i bakgrunden.

Burgare på Jackson hole.

Staden från vattnet. Notera Empire State Building.

Människans påverkan på naturen.

Joakim under ett magnoliaträd. (Ja Fredrik, it's a man purse).


Nu återstår endast två dagar i Staden innan vi åker till solen.

lördag 31 mars 2012

Äntligen Kicking Horse

Den tyska ensamstående tvåbarnsmamman, tillika vår hyresvärd, gav oss under onsdag samt torsdag kväll det hedrande förtroendeuppdraget att barnvakta hennes två barn; Phillip, 10 år samt Noah, under fredagen fyllda 4 år. Uppdraget gick ut på att innan klockan 18 hämta upp gossarna på dagis samt skola, utfodra dem vid 18.30 med kanadensisk kvalitetsmat i form av mac n' cheese och/eller pizza, chips och salta pinnar. Övrig tid innan läggdags (20.45) spenderades med lekar och filmtittning. Då det var stor åldersdifferens gossarna emellan så fördelades filmvisningen på två olika apparater. Joakim och Phillip tittade på "The Hulk" medan Sofia och Noah roade sig med "There goes a dump truck" samt "There goes a bus". Då pojkarna sov på utsatt tid ansåg uppdragsgivaren att vi utfört ett bra arbete.

Enligt tidigare rapportering skulle vi i fredags åka till Kicking Horse, ty enligt meteorologernas utsagor väntades 10 cm snö natten mellan torsdag och fredag. Metriska systemet verkar dock inte riktigt fungera väl för kanadensarna. 10 cm tycks vara ett spann mellan 2-40 cm. Den här gången blev det 35 cm.

Vi hade alltså stigit upp i ottan, 04:50, och hoppat på bussen klockan 06:00 tillsammans med fyra andra resenärer. Till Kicking Horse (KH) är det ca 14 mil och resan dit tar ungefär två timmar. Dvs om inte vägen är avstängd för att lastbilar har fastnat snön som fallit under natten. Vilket var precis vad vi råkade ut för. Vi fick stå mitt ute i den kanadensiska vildmarken, där ingen radio eller mobiltelefontäckning finns, och vänta i två timmar innan vi kunde köra till ett hus där det fanns en telefon som busschauffören kunde använda för att ringa sitt kontor och höra om vi kunde få boka om vår resa till dagen efter då vi nu hade missat halva åktiden. Det gick mot all förmodan bra och bland resenärerna togs ett enhälligt beslut om att bli avsläppta i Lake Louise istället och göra ett nytt försök nästa dag. 

Efter fyra timmar i bussen anlände vi till vår "hemmabacke" Lake Louise och de glada nyheterna att det de senaste timmarna fullkomligt vräkt ner snö, nämligen 38 fantastiska centimeter. (Enligt prognosen skulle det komma 1-3 cm). Vi klagade inte utan åkte i episk snö så länge benen bar. 

Morgonstund har guld i mund sa Joakim och steg upp 04:50 även nästa morgon! Den här gången kom vi fram till Kicking Horse, i god tid dessutom. Delar av berget, de bästa, var stängda under fredagen pga av snöfallet och under natten till lördag hade det kommit tio nya fina centimetrar (prognosen sa noll). Så även denna dag fick vi åka i djup kanadensisk kvalitets snö. 

I vårat tycke är KH en utsökt skidanlägging, det finns mycket yta att åka på och många trevliga hiker att göra. Terrängen är underbar och bjuder på många branta rännor på flera olika kammar samt stora öppna skogsåk. Det var inte heller allt för många n00bs ute i snön lördag till trots. Dock finns det väldigt få liftar så en inte helt obetydlig ackumulation av människor sker vid dessa.

Nu återstår endast tre åkdagar innan vi åker vidare till New York. Med vemod och glädje kan vi konstatera att tiden har gått fort, det känns tråkigt att lämna men vi ser fram emot nästa etapp av resan. Vindarna har under året varit på vår sida och svept in mycket snö, speciellt under mars. Sunshine Village har i år haft det bästa snöåret på 84 år och Lake Louise har haft bästa snöfallet under mars månad sedan mätningarna startade.

Angående ett tidigare inlägg där det framgick att vissa ville ha en Dodge Ram hemi5.7, måste vi nu meddela att den bilen inte länge faller oss i smaken. Den känns lite väl "city chic". Vi önskar oss nu en pick-up av modell Ford SuperDuty.

Vi ligger oerhört efter i redigering av filmer. Men här bjuder vi på två fina bilder från en fin dag i Lake Louise.
Sofia går på en bergskam på jakt efter puder.

Joakim är glad, han har hittat puder. 

POW!

tisdag 20 mars 2012

Getdag och födelsedag

Följande text är en gedigen redogörelse över de senaste skeendena i Banff med omnejd, eventuella frågor som väcktes vid läsandet av föregående inlägg skall förhoppningsvis besvaras av denna.

Torsdagen den 15 mars begav vi oss ut på en lång vandring till utkanterna av Banff, där ligger ett enormt hotell som heter Fairmont Banff Springs Hotel, anno 1888, byggt i närheten av de varma källorna för att inhysa turister. På bottenplan av detta hotell låg butiken som hyrde ut vår specialutrustning, vi gick dit och blev betjänade av en dryg ung man med en mycket svårförståelig engelsk dialekt. Under vår tid i Banff har vi aldrig gått så långt som vi gjorde när vi skulle hämta utrustningen, det var hela 1,9 km enkelväg och ett regn värdigt Bergen föll från skyn. Pick-up-truck efter pick-up-truck passerade oss där vi generat och genomblöta tog oss fram per apostlahästar.

Fredag morgon klockan 07:50 kom Barry och hämtade upp oss, vi körde sedan raka vägen mot vårat äventyr förutom ett litet stopp på Tim Hortons (ställe där man kan köpa kaffe och amerikanska frukostgrejer så som muffins) där vi skrev på papper att vi inte skulle stämma Barry eller företaget han jobbar för ifall vi blev skadade, Barry köpte även muffins och några små kakor, som senare skulle visa sig ingå i hans lunch tillsammans med en påse ostbågar. 

Under bilfärden pumpade vi Barry med frågor (förberedda på en lista) rörande allt från hur man utvärderar lavinrapporter till hur man väljer vilket berg man ska åka på. För dagen hade Barry planerat att vi skulle ta oss till Crows Mountain och tura upp till ett pass i ca 3-4 timmar för att få ett fint åk ner. Under bilfärden uppdagades dock att det hade snöat ymmnigt under natten och lavinfaran hade således blivit en 4 på den femgradiga skalan. Vi fortsatte lite längre fram på vägen och stannade på ett till synes godtyckligt ställe vid vägkanten. Vi turade ut i skogen och stannade efter cirka 30 minuter för att träna på att söka i händelse av en lavin. Tyvärr så var kameran i ryggsäcken som fick agera offer och låg således nergrävd, så det blev inga bilder på detta. 

Vi fortsatte vårt turande genom den kanadensiska granskogen och gjorde ytterligare ett stop för att gräva en grop så att vi kunde se de olika snölagren och utföra "pressure test" för att se hur instabila de är. I lavinrapporterna på avalanche.ca hade vi läst att det på Valentines day hade bildats ett frostlager som nu låg 70-80 cm ner i snön och orsakade hög risk för stora laviner. På grund av detta kunde vi inte ta oss över trädgränsen och inte till sluttningar med större lutning än 25 grader. Resultatet av detta blev att vi visserligen fick åka i orörd kanadensisk kvalitets snö men inte tillräckligt brant och inte tillräckligt långt för att tillfredställa oss. Vi gjorde fyra åk under dagen. Följderna av det här har blivit att vi hädan efter inte kommer benämna 14 Februari som "alla hjärtans dag" utan som "Powder pooper day", (Översättning: dagen som förstörde vårat puder). 

En annan speciell dag var ju igår då Edlund blev 26 år gammal, vi firade att han nu utan giltig studentlegitimation måste betala fullpris på sina tåg/buss/flygbiljetter genom att äta middag på Earls tillsammans med Kristian, Erik, Adam och Asha. Nedan följer bilder på detta. 

Angående problemet med Kicking Horse, så åkte vi inte dit förra veckan, vi ska troligtvis dit nu på torsdag eller fredag. 

Sofia fixar med utrustningen.

Joakim i en grop.

Vildmark.

Sofia med en stighud. Denna monteras på skidan när man ska ta sig uppåt, den glider då den stryks medhårs och erbjuder fäste då den stryks mothårs. Denna avmonteras när man ska åka utförs. 

Barry, som förövrigt var kompis med Isabella Scorupco.

Sofia har tagit av sig skidorna där åket tog slut.

En femtedel av Fairmont Banff Springs.

Joakim dricker kaffe ur sin födelsedagspresent. 

Sofia firar Joakim genom att ägna sig åt så kallad "european skiing" dvs. åka fyra åk för att sedan dricka öl eller vin i solen. 

Joakim firar sig själv genom att ägna sig åt "european skiing".

Joakim klädd i sina bästa kläder, redo för middag på restaurang.

Finklädd a´la kanada.

Joakim med presenter som han fick av Kristian, Erik, Adam och Asha.

Hamburgare med yamfries, dessa är så goda att tom den mest övertygade lchf:aren måste ge vika.

Hoppas det är inne med googlesbränna i New York.

Fridens liljor till eder alla!










tisdag 13 mars 2012

Ångest och Fernie

Vi sitter här i våran osköna soffa och våndas. Vi brottas med ett enormt problem just nu. Så här ligger det till:

Nu på fredag, den 16 mars, har vi bokat en bergsget, dvs en person med imponerande meriter vad gäller "back country". Denna person ska ta oss ut på en tur i vildmarkerna där vi ska få åka i helt orörd kanadensisk kvalitets snö. Detta innebär en del hiking, dvs. tura ut i ospårad terräng. Vi ser väldigt mycket fram emot detta och hoppas på episk åkning. För att kunna genomföra detta har vi förutom geten hyrt specialutrustning i form av: Splitboard (En snowboard som kan delas mitt i tu och bli två skidor), stighudar, skidor med randoneébindningar och ställbara stavar. 

Det är även så att snöprognosen för Kicking Horse (KH) ser mycket lovande ut för torsdagen. Vi skulle hemskt gärna vilja shredda Double-black-diamond backarna där. 

Problemet ligger i att vi för att ta oss till KH måste vakna 05:00 och är hemma ca: 19:30 och då på en halvtimme måste hinna hämta ut vår specialutrustning inför fredagens äventyr. Geten kommer och hämtar upp oss 08:00, så det blir ingen sovmorgon den dagen heller. Så för att komma till kärnan i problemet, vi vill gärna vara pigga och fräscha på fredag för att inte genera vår guide allt för mycket, men vi vill ogärna missa det potentiella pudret i KH. (Potentiella då vi ännu inte sett någon väderprognos som varit korrekt). Ett svårt beslut skall fattas innan denna dag går till ände. 

Nu lite mer om guiden vi hyrt, han heter Barry Blanchard, han har enligt sina meriter gjort "två lyckade expeditioner" till Mt Everest. Han var även säkerhetsansvarig och ansvarig för alla delar av bergssäkerheten och riggningen vid inspelandet av filmen "Cliffhanger" med Sylvester Stallone. 

Förra söndagen, den 4 mars åkte vi som trogna läsare vet till Fernie, en resa på ungefär 35 mil söder ut. Vi bodde på ett hostel som heter "The raging elk", och vi trivdes sämre än de andra två i sällskapet, vi är troligtvis för gamla för hostellivet. 

Dagen efter möttes vi av ett regnigt Fernie. Det var mycket otrevligt. Uppe på toppen av berget var det någon form av snö, dock kändes det mer som att åka vattenskidor. Saken blev inte bättre av att det vräkte ner snö hemma i Banff. På tisdag vaknade vi dock upp till de goda nyheterna 34 cm ny snö! Delar av berget var stängt under tisdagen vilket betydde av vi kunde njuta av den snön även på onsdagen. 
Sammanfattningsvis kan vi säga att terrängen i Fernie är mycket bra, det finns dock ingen park där, vilket gör att om det inte snöar har man inget att göra. Fernie som by var rätt ful, inte alls lika pittoresk som Banff. Det verkar även vara där alla svenskar är i år, vi såg/hörde dubbelt så många svenskar där under fyra dagar som vi gjort under hela tiden här i Banff. 

Vi bjuder på några bilder från resan. Det kanske kommer en film om ett tag, vi hade två GoPro med oss så vi har nu 15 GB film att ta oss igenom. Vi får se om vi lyckas. 

Vy från toppen.

Fisheye-vy över Jakobsson.

Edlund i början på ett åk.

Passage för att komma till ett åk. 

"Vi må fire oss ner!"

Joakim och Kristian vid vår hyrbil. 

Bilen. 

Kristian sover i bilen på väg till Fernie.

Passage vid Radium Hot Springs.

Någonstans på vägen där det bara hördes religiös radio.

Kul väg.

Välkomstöl på baren på hostelet.

Kristian och Erik äter hamburgare på The Northern.

Sofia, Erik och Kristian på Fernies huvudgata.

Konstigt berg någonstans på vägen. 

Hemresa. 

Chaffis. 

Joakim och några revben. 

Stay black!